Tobias från Dokument har skrivit två intressanta debattinlägg i GP om graffiti, gatukonst och nolltolerans. I den ena, Nolltolerans mot graffiti kostar, menar han att nolltoleransen är en misslyckad och dyr politik som baseras på tyckande. I den andra, Fint eller fult – vem har rätt? funderar han kring vad som händer när estetiskt tyckande tar plats i svenska domstolar. Han menar också, som många andra, att gatukonst ofta ses som något fint medan graffiti fortfarande provocerar de flesta.
Nolltoleransen är dyr och bygger på tyckande
– tisdag 2 mars 2010Publicerat i: Nyheter
äntligen en vättig vinkel i debatten…
[Rapportera kommentar]
det är alldelles för mycket tyckande i Sverige och alldelles för lite flexibilitet.
UTVANDRINGEN AV UNGA SVENSKA FOLKET är en pleonasm.
[Rapportera kommentar]
Dear foreign government, please accept my ”kultural refugee” status
[Rapportera kommentar]
Intressant. Jag har inte bott i Sverige på ett tag och är inte så bekant med nolltoleranslagen, men mitt intryck är att svensk lokalkultur och med det lokal lagtolkning har helt klart ett stort inflytande över vad som anses vara vackert eller fult. Den europeiska estetiktraditionen är bra mycket snävare än vad många andra kulturers konstuttryck är.
I Emeryville (granne med Oakland och Berkeley i San Francisco Bay Area) är just elskåpen dekorerade av gatukonstnärer på uppdrag av staden, och i många stadsdelar runtom i The Bay Area (och i hela Kalifornien) speciellt på byggnader som vänder sig till allmänheten i parker, men lika ofta på väggar som vetter emot tomma tomter, pryds fasaderna ofta av ”murals”, varav några är i ”graffitistil”.
En skillnad mellan graffiti och traditonella murals är att den förstnämnda ofta är ett uttryck ifrån den egna personen eller gruppen, ett rop se på mig eller oss (inom denna begränsade grupp), medans den senare oftast är som ett resultat av en ”community effort”. De ibland icke-graffitisilerade nästan barnsligt målade muralerna kan tilltala alla, även icke konstkännare eftersom de enkelt kan se vad muralen föreställer. M.a.o. så finns det finns en större chanse att locals känner eller känner till någon av de som öppet varit med och skapat verket, samt att motivet i dessa verk innehåller ofta en aspekt av igenkänning.
Graffiti kan också innehålla lokala referenser men har inte lika stor chans att bli uppskattad eftersom uttrycket ofta är abstrakt, och folk i gemen har svårighet att känna igen sig i det. Så här talar vi dels om en generationsklyfta, men också om en kulturell klyfta eftersom murals har längre tradition än graffiti.
En reaktioner emot graffiti har att göra med nybörjargraffiti som består av färglösa och eventuellt talanglösa taggar som skrivs på fasader som redan är vackra i sig. Färgglad graffitti på grå betong livar upp, medans färglösa taggar på estetiskt tilltalande fasader mest känns som vandalism. M.a.o. så kan en publik konstnär/graffitiartist/taggare inte ta sitt uttryck ifrån det sammanhang där han levererar det. Banksy, t ex, skulle nog dra sig för att måla på en byggnad eller objekt som redan anses som estetiskt tilltalande för det skulle vara kontraproduktivt för hans syfte. Om folk är snea över att konstnären förstört något så faller konsthandlingen i sig i marginalen.
Så nog är gatuartistens smak och känsla för vad som är lämpligt en integrerad del i diskussionen. En annan aspekt är att gatukonstnärer som målar på trottoarer med krita förstör just inte trottoaren eftersom deras verk spolas bort med regnet, medans upprepande ”graffittliknande taggar” gjorda med spray över hela Vasastan, för att ta ett exempel ifån 90-talets Göteborg, så antogs inte det som estetiskt förhöjande av den det stora flertalet, vare sig man i övriga fall uppskattar konst över alla genrer inklusive graffitti.
[Rapportera kommentar]
Den senare artikeln var väldigt intressant. Visste inte att domstolar motiverade sina domslut med ord som ”rätt” och ”fel”… Borde man inte kunna anmäla det till typ justitieombudsmän och skit?
[Rapportera kommentar]