Klotterpolicyn en demokratisk skandal

Få har läst, men alla snackar om den. Kolbjörn Guwallius gör en närläsning av Stockholms stads klotterpolicy och upptäcker en av vår tids största demokratiska skandaler och ett rättshaveri utan like, där en marginaliserad grupps svårighet att göra sin röst hörd systematiskt utnyttjas av en svensk kommun. Men frågan ”varför” får inget svar.


De senaste veckorna har det skrivits mycket om Stockholms stads klotterpolicy. Men få har sett detta mytomspunna dokument i verkligheten. Alla vet kanske inte ens att den finns nedtecknad. I själva verket är det en offentlig handling som är tillgänglig på stadens hemsida, och den är inte lång eller krångligt skriven. En enkel A4-sida med nio punkter, bara. Egentligen är den ganska mesig. Det är först på slutet som det hettar till på allvar, men missuppfattningarna om vad som ryms i denna policy är många.

Egentligen är klotterpolicyn ett fantastiskt dokument. Det står svart på vitt vad kommunen ska göra i förhållande till graffiti. Rättvist, alla är lika inför reglementet, alla vet vad som gäller. Eller?

En läsning av klotterpolicyn avslöjar tyvärr något annat: den används som argument i situationer där den egentligen inte gäller. Stadens tjänstemän har blivit rättshaverister utan att någon har märkt det. Kanske vet de inte ens själva? Hur länge sedan var det de tittade på dokumentet? Klotterpolicyn är faktiskt inte ett frikort att göra vad som helst. Det kan handla om en av vår tids största demokratiska skandaler. För det demokratiskt fattade beslutet innehöll egentligen någonting annat, mycket mildare än det som tillämpas.

Faktiskt så är klotterpolicyn delvis skriven i fel ordning. Den sista punkten borde ha varit portalparagrafen. Det är oftast den som jag tror man menar gäller när det kommer till de stora diskussionerna.

Så här slutar dokumentet:

”9. Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.”

Det är den här formuleringen som gör att politikerna och tjänstemännen oftast vägrar debattera graffiti. Som gör att de med alla klutar försöker stoppa lagliga graffitievenemang. Som gör att de stänger graffitiskolor. Men det står det ju ingenting om? Läs igen. Står det att man inte får debattera graffiti eller utbilda i graffiti, eller måste stoppa lagliga evenemang?

Det beror kanske på hur hårt man tolkar texten. Tolkar man den in absurdum är man framme vid dagens praxis. När jag är ute och föreläser om graffiti och gatukonst brukar jag prata om den här punkten, och hur den har kommit att tolkas. Jag brukar föreslå att den ska formuleras om för att spegla verkligheten. Så här borde det stå egentligen:

”9. Staden ska aktivt motarbeta verksamheter och evenemang som har någonting som helst att göra med, eller kan väcka intresse för, någon aktivitet som har minsta koppling till sprejfärg eller liknande.”

Just denna distinktion mellan det skrivna dokumentet och tillämpad praxis är mycket intressant. För många tror att klotterpolicyn är hårdare än den egentligen är, när kommunen går så hårt fram. I själva verket ser det inte bättre ut än att tjänstemännen, kanske som en konsekvens av en infekterad politisk debatt, har skärpt sig längre än deras direktiv kräver. Antingen det, eller så finns det ett annat mer långtgående dokument som inte har offentliggjorts.

Man kan dela in överträdelserna i några punkter:

1. Det står ingenstans i policyn att staden aktivt ska motarbeta andra aktörer som har med sprejfärg att göra – bara att de inte ska stötta. Ändå har de gjort just det vid flera tillfällen. Försöken att förmå Riksteatern att avstå från att arrangera Art of the Streets är det mest blamerande, men även stoppandet av byggbolaget JM:s beställda graffitikonstverk vid Hornstull 2009 eller viljan att riva den 22-åriga målningen Fascinate i Bromsten, en av Europas äldsta bevarade graffitimålningar, hör till kategorin. En generösare och mer texttrogen tolkning av klotterpolicyn vore att dessa exempel faller utanför policyn.

2. Det står ingenstans i policyn att alla lagliga graffitiprojekt per definition uppmuntrar till olaglig graffiti. Ändå görs detta antagande schablonmässigt hela tiden. Så fort någonting har med sprejfärg att göra ska det motarbetas, men någon punkt som säger att det ska motarbetas saknas faktiskt helt och hållet i stadens klotterpolicy.

3. Det står ingenstans i policyn någonting om andra uttrycksformer än klotter och olaglig graffiti, men praxis gäller samtliga uttryck som har ”gatukänsla”. Så togs Mr Olabos numera berömda hyenor vid Stureplan bort bland annat med hänvisning till klotterpolicyn. Visserligen var det frågan om en otillåten belamring, men samtidigt var det en konstnärlig intervention som förtjänade en mer genomtänkt hantering. Kanske hade denna låtit sig göras om klotterpolicyn hade tolkats bokstavligt istället för vidlyftigt. Jag vill tro att andra kommuner hade tagit sig ordentlig funderare innan de lyfte bort verket.

Det är faktiskt som att allt som har med sprejfärg att göra kan väcka intresse för att använda sprejfärg på ett olagligt sätt, om man ska tro den praktiska tillämpningen av klotterpolicyn. Vad ska man jämföra med för att det ska gå att förstå? Kanske så här: det är ungefär som att säga att allt som påminner om kollektivtrafik automatiskt får folk att vilja planka. Eller att människor i åsynen av en platt-tv automatiskt börjar förbereda en smash-and-grab-kupp.

Det låter löjligt, men jag har svårt att tolka praxis annat än som en idé om någon slags dunkla begär som väcks och finns inneboende i ett föremål. Sprejburken som Pandoras ask.

Så kunde man inte formulera en policy, men så kan en policyn tillämpas. Men hur lyckas de, hur kommer de undan med det?

När man år efter år konsekvent vägrar ta debatten öppnar man för att glidningar i tolkningen ska ske. Om man ser graffitifrågan som en fråga om yttrandefrihet, så är klotterpolicyn en inskränkning av yttrandefriheten. Inte som den är skriven, men som den tillämpas. Och som synes är skillnaden däremellan stor.

Jag vill tro att de som förespråkar kraftiga inskränkningar av den grundlagsskyddade yttrandefriheten, som även innefattar konstnärlig frihet, är beredda att formulera dessa inskränkningar klart och tydligt, och stå upp och försvara dem i offentlig debatt. Det är bara så de kan vinna gehör. Men Stockholm fegar ur.

Faktiskt kan man lätt börja misstänka att Stockholms stad systematiskt utnyttjar det faktum att graffitimålare är en marginaliserad grupp i samhället som har svårt att göra sin röst hörd i offentlig debatt. Jag ryser bara vid tanken på att jag är i närheten av att ha rätt. Kan någon officiell representant på hög nivå komma med ett klart och tydligt avfärdande av mina farhågor och samtidigt börja debattera på allvar, tack! Men visar det sig att mina farhågor stämmer undrar jag endast en sak: varför?

Klotterpolicyn kan läsas i sin helhet som pdf här.