Bluffarna SVT:s Aktuellt missade

Dan Östman och Ulla Hamilton hoppas att ingen synar bluffen.

Aktuellts inslag om graffiti och nolltolerans i torsdags kväll lämnade många tittare förbryllade. Ljög inte den där Stockholmspolitikern? Och får den där klotterpolisen verkligen kroppsvisitera ungdomar på det där sättet? Nyhetsjournalister hinner tyvärr alltför sällan göra ordentlig research och därför missade de både en chans att ifrågasätta rena påhitt i direktsändning samt att lyfta fram ett polisskandalsscoop de fångat på video.

Den här berättelsen kan framstå som tröttsamt lång, men jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt.

Aktuellts inslag börjar en kvart in i programmet och presenteras med att ”allt fler kommuner inför nolltolerans, d.v.s. att man inte får måla graffiti på till exempel lagliga väggar. Vissa upplever det som ett krig mot en hel konstform.”

Vi har tidigare skrivit om att ordet nolltolerans inte betyder detta, men att det är en vanlig missuppfattning. Nolltolerans kan man endast ha mot kriminell verksamhet, och lagliga väggar är – just det – lagliga. Den som inte tolererar lagliga väggar är inte nolltolerant, den är intolerant.

Samtidigt nämner Aktuellt inte att allt fler kommuner också inför lagliga väggar. Bara dagar innan sändningen beslutade t.ex. Västerås kulturnämnd att ge 150 000 kronor till graffitiprojektet Här får man för etablerandet av en laglig vägg. Trots det nämns Västerås i reportaget som en av de kommuner som har nolltolerans.

 

Polisen bryter mot lagen – och det finns på video

Dan Östman är chef för Stockholmspolisens klottergrupp. Han berättar att ”klottrare” på 15 år ”inte bara […] har skadegörelsebrott, det är misshandel, det är narkotikabrott, det är stölder. Det vi kanske tror om de här individerna som är ganska oförargliga från början är att vi till slut kommer att möta dem bland de grövre brottslingarna i samhället. En del av dem i alla fall.”

Här försöker Östman generalisera en hel subkultur som forskning har visat är heterogen. Han tar de värsta exempel han kan komma på och försöker genom sitt språkbruk göra dem allmängiltiga, samtidigt som han för säkerhets skull slänger in något ”kanske”.

Verklighetsförankring och måttfullhet verkar inte intressera Östman. Men det blir plötsligt ännu värre än så.

På tunnelbanestationen berättar han att ”när man går så här, ser man då en ’typisk’ klottrare, så då är det så att om han har färg och pennor på sig, då plockar man av honom de där pennorna, för då vet han då kan han inte klottra i alla fall den närmaste tiden. Då kanske man har nåt klotter som inte blir till i alla fall.”

Det låter märkligt, så reportern frågar: ”Men det får du göra även om han inte har klottrat?”

Östman: ”Ja ja ja, det är redan innan han har begått nåt brott. Det här är ju nytt, det kom ju för ett antal år sen att vi fick den här möjligheten.”

Reportern: ”Men tänk om han är på väg att klottra på ett lagligt ställe?”

Östman (stort leende): ”Vi har ju inga lagliga ställen här. (skratt)”

Här begår Dan Östman två misstag. Ett tjänstefel och lagbrott, och en felaktig slutledning.

 

Ny polislag inte riktigt så långtgående

Det Dan Östman måste mena med sina ökade befogenheter att kroppsvisitera misstänkta klottrare är en förändring av polislagen som trädde i kraft 2004 som ger utökade möjligheter att visitera misstänkta skadegörare.

Enligt lagtexten får polisman mycket riktigt kroppsvisitera för att söka efter ”föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det finns särskild anledning anta att den som avses med åtgärden bär ett sådant föremål med sig”. Det låter som klippt och skuret för Östmans ändamål. Bara att ge sig på unga killar i hiphopkläder med stora ryggsäckar i tunnelbanan.

Problemet är bara att han, som det så fint brukar heta, läser lagen som fan läser bibeln.

Skärpningen av lagen var delvis kontroversiell och flera remissinstanser avrådde från den med hänsyn till den personliga integriteten. Skrivningen om ”särskild” anledning ska enligt lagens förarbeten indikera krav på mycket starka skäl för kroppsvisitation, som ska viktas mot ett eventuellt kommande brott. Man jämför med att någon bär kniv och att det kan innebära fara för liv och hälsa – då får polisen ingripa tidigare.

Lagtexter är hårt komprimerade och därför används förarbetena när lagarna ska tolkas. Där finns vad som brukar kallas för ”lagstiftarens intentioner”, och de väger tungt. Så här står det i förarbetena om lagstiftningens begränsning: ”Enbart det förhållandet att en eller flera personer samlas eller vistas i ett område där skadegörelse kan förekomma, bär viss klädsel eller kommer ut ur en affär som säljer sprayburkar kan aldrig i sig utgöra grund för kroppsvisitation.”

Det vill säga – det Östman gör är att begå ett tjänstefel och ett brott mot polislagen. Han erkänner det på video, och han visar prov på det inför kameran. Enligt förarbetena får polisen inte visitera någon som ser ut som en ”typisk” graffitimålare. Det här vet Dan Östman, för hans kollegor har vid flera tillfällen försökt använda paragrafen mot kunder till butiken Highlights i Stockholm, som bland annat säljer sprayfärg. Då har polisen fått mothugg från högre instanser (läs mer om detta här, här och här). De får helt enkelt inte visitera folk slentrianmässigt.

I reportaget kroppsvisiterar Östman och hans kollega noggrant två killar för att de tyckt att de pillat lite på en vägg. Det visar sig att de inte hade några ”klotterredskap” på sig. Den här visitationen bör falla inom ramen för det olagliga, men man hör hur Östman berättar om lagen för killarna. De tror på honom. Poliser kan väl lagen?

 

Brist på lagliga väggar ogiltigt argument

Östmans andra misstag är den felaktiga slutledningen. Han säger att de som visiteras aldrig kan vara på väg till ett ställe där de ska måla lagligt, eftersom det inte finns lagliga väggar i Stockholm. Hans glädje över detta går inte att ta miste på. Men det finns andra sätt att använda tuschpennor och sprayfärg än på en laglig offentlig graffitivägg: ett skissblock, en plywood i trädgården, en canvas i egna ateljén, en beställd mural… Listan är lång på lagliga sätt att använda konstnärsmaterial. Man kan till och med ha tänkt använda det på den lagliga väggen i Malmö när man hälsar på kompisarna där.

Östman verkar dra en analogi mellan vapen och graffitifärg.  Men till skillnad från knivar är det inte förbjudet att bära med sig sprayburkar på allmän plats. Delvis hänger hans feltolkning samman med hur han tolkat visiteringsparagrafen – hade han tolkat den rätt hade krocken mellan de två misstagen aldrig uppstått.

I praktiken stjäl Dan Östman färg, de gånger han hittar den, med ursäkten att Stockholm inte har lagliga väggar. Och det sker helt utan stöd i lagen.

Dan Östman: ”Det såg ut som de ristade men de hade bara tändaren och drog med så de hade ingenting på sig.”

Nä, just det. Men då hade det räckt med att titta efter den obefintliga ristningen, så hade du hållit dig inom lagen.

 

Ulla Hamilton far med osanning i direktsändning

Jag väljer att inte kommentera den graffitimålande polisen Gustaf Engström, som debatterade mot Ulla Hamilton (M), trafikborgarråd i Stockholms stad, i studion. Han kom inte med några direkt felaktiga påståenden. Istället följer här en redogörelse för Ulla Hamiltons uttalanden – ett hopkok av osanna uppgifter eller i bästa fall felaktig information. Man kan tycka att det anstår en högt uppsatt politiker som verkar hålla moral och ansvarstagande högt att kolla upp fakta innan hon ställer sig i direktsändning, och därför lutar jag åt att hon helt enkelt far med osanning och hoppas att ingen synar bluffen. Och det gjorde ju heller ingen i direktsändningen.

Reportern: ”Skulle Stockholms stad kunna beställa en muralmålning [i graffiti-stil]?”

Ulla Hamilton: ”Ja, det är inte omöjligt för det som sas i inslaget här var ju att vi är emot graffiti och det stämmer ju inte, utan det vi har är en anti-klotterpolicy. Och det är två helt olika saker.”

Reportern: ”Så graffiti är ni för?”

Hamilton: ”Ja, graffiti har vi ingenting emot. Utan vi har tagit fram en anti-klotterpolicy, det var ju det som polisen pratade om här i tunnelbanan. Att vi inte accepterar skadegörelse i den offentliga miljön där man målar utan tillåtelse. Och där SL ju betalar 150 miljoner kronor om året för att sanera det som andra har tagit sig rätten att måla.”

Självklart är Stockholms stad emot graffiti. Det är den politik man har bedrivit med kraft de senaste fem åren. Under den tiden har staden konsekvent motarbetat graffiti i alla dess former, oavsett om den har varit utställd, del av ett evenemang eller en offentlig utsmyckning. Man har också velat riva den historiska graffitimålningen Fascinate i Bromsten – allt med hänvisning till klotterpolicyn.

När Hamilton säger att man inte är emot graffiti måste hon mena att graffiti är ok så länge det är en privat transaktion av ett verk gjort på ett flyttbart medium som aldrig blir synligt från offentlig plats. Till exempel en beställd tavla som sätts upp i ett hem. Men ingenting annat. Att drista sig till att kalla det för att inte vara emot graffiti är minst sagt magstarkt.

 

Hamilton struntar i kända fakta

Gustaf Engström, graffitimålare och polis, frågar Ulla Hamilton om kostnaderna har minskat tack vare hårdare tag, vilket Ulla Hamilton bedyrar. Detta beror dock på hur man mäter. Under året har olika uppgifter figurerat om saneringskostnadernas eventuella ökande eller minskande. De senaste årens upprätthållande av inte minst klotterpolicyns 24-timmarsregel har gett Stockholm kraftigt ökade utgifter för sanering jämfört med innan klotterpolicyn.

Hamilton säger också att ”vi har inte förbjudit graffiti som konstform i Stockholm”.

Vad innebär det att förbjuda? Att stifta egna lagar? Det kan inte en kommun göra. Men så långt det är möjligt utan lagstiftning har Stockholm jagat efter alla graffitiprojekt, lagliga som olagliga. Det är så nära ett förbud man kan komma. Det är korrekt att man får måla graffiti på duk i Stockholm, men försöker man sedan sälja detta via ett galleri är det relativt troligt att man får påstötningar av både kommun och polis om att ställa in. En konstform kan dock inte förbjudas med nuvarande yttrandefrihetsgrundlag.

Osanningarna eskalerar när Ulla Hamilton får frågan av reportern varför det inte finns lagliga väggar i Stockholm. Det borde det ju kanske göra om man inte är emot graffiti.

Hamilton: ”Därför att vi har sett erfarenheten ifrån andra städer, till exempel Malmö har lagliga väggar och där kan man konstatera att klottret runtomkring ökade med 30% ganska omedelbart. Erfarenheterna från Oslo, från Köpenhamn, från Helsingfors är samma sak. Det är ju det som är problemet med… och det är ju också någonting som drabbar graffitikonsten då, naturligtvis, att man inte kan skilja på det som är lagligt och det som är olagligt. Det var ju samma sak när den här konferensen var i somras, arts of the streets. Alltså polisen tog ju 16 ungdomar som var på väg från den här konferensen på bar gärning.”

I det här stycket stämmer faktiskt ingenting! Ska vi börja med det lindrigare så kan Art of the Streets inte direkt kallas ”konferens”.

Malmö har haft två lagliga graffitiväggar sedan 1980-talet på parkeringshuset Anna mitt i centrum. 2009 öppnades ytterligare en laglig vägg vid Folkets park eftersom man upplevde att P-huset Anna inte räckte till. Att en ny laglig vägg etablerades berodde knappast på att man av erfarenhet fick mer klotter i närområdet. Men gatukontoret började ändå följa utvecklingen i området kring den nya väggen. Tyvärr började man mäta mitt i vintern. I takt med stigande värme ökade den olagliga graffitin i närområdet – liksom den troligen gjorde i Malmö i stort – liksom den gör varje år när det blir trevligare att vara ute. Jag bor själv i närområdet och märker då och då av vågor av olaglig graffiti, det ökar och minskar över tid helt enkelt, men någon tredjedels ökning sedan det blev lagligt att måla vid Folkets park, det finns helt enkelt inte. Jämförelsematerial från andra områden eller tidigare perioder i samma område saknas, därför är statistiken oanvändbar.

Gatukontoret vill inte ta bort väggen utan tycker att Malmö ska vara lite djärvt, vara först med grejer och sticka ut hakan. Det ligger inget politiskt förslag om att avskaffa någon laglig vägg. Inblandade parter i Malmö måste undra vad Ulla Hamilton snackar om. Men det gör de nog i Oslo och Helsingfors också, där man har övergivit nolltoleranspolitiken eftersom den inte fungerar. Detta känner Ulla Hamilton till. I Köpenhamn har man aldrig stoppat laglig graffitimålning utan det är en högst vanligt förekommande del av stadsbilden.

 

16 gripna bevisar ingenting

Att 16 personer greps i samband med Art of the Streets är inte konstigt, om det ens är sant. Andra siffror talar om 14 personer och ingen utomstående vet vad dessa personer gripits för eller om något åtal är på gång. Det finns i juridisk mening endast misstanke om brott, men vilket brott det rör sig om är höljt i det dunkel som kallas förundersökningssekretess.

5 900 personer besökte evenemanget och trots att arrangören uttryckligen tar avstånd från olaglig målning är det ofrånkomligt att några med detta intresse besökte det. Att polisen, som genomförde en särskild, riktad insats lyckades gripa en handfull av dessa 5 900 personer för något olagligt (vilket fortfarande är upp till bevis, ingen är ännu lagförd) är inte konstigare än att man vid en trafikrazzia alltid griper några enstaka fortkörare och rattfyllerister. 16 personer utgör mindre än tre promille, men för Ulla Hamilton är detta ett ovedersägligt bevis. Jag tror att andelen gripna i en trafikrazzia ofta är högre och jag tror att en snatterirazzia utanför Åhléns eller H&M en lördag hade resulterat i minst lika höga tal. Riktade insatser kommer alltid att ge resultat. Men vi snackar här inte ens om i närheten av en ynka liten procent som gjorde något olagligt. Argumentet är helt enkelt ohållbart.

 

Vad innebär ett förbud?

Programledaren: ”Men ni förbjöd dem att till och med göra reklam för den här konferensen?”

Hamilton: ”Nej det gjorde vi inte, vi sa att de inte fick sätta upp på vissa speciella reklamplatser. Vi förbjöd dem inte att ha reklam över huvud taget. Men vi har speciella konst-, öh, reklampelare och där fick de inte vara av det enkla skälet att vi i anti-klotterpolicyn så har vi bestämmelser att de som inte tydligt tar avstånd ifrån klotter vill inte vi stödja.”

Här kommer Ulla Hamilton återigen med osanna argument. Riksteaterns konvent markerade tydligt att man tog avstånd ifrån olagligt målande. Därför håller det inte att säga att de tycker tvärtom. Hamilton säger till någon att ”du tycker så här!”. Denna svarar då att ”nej, det gör jag inte”. Då säger Hamilton att ”det gör du visst.” Är det bara jag som tycker att det låter som en sandlåda?

Att neka ett kulturevenemang att använda stadens kulturtavlor är en kraftig inskränkning, då sådana evenemang inte har någon större marknadsföringsbudget och Stockholm inte har särskilt många eller synliga platser där affischeringen är fri. Att det dessutom gjordes med hänvisning till klotterpolicyn trots att det inte finns något stöd i den för att neka evenemanget annonsering innebär ett brott mot de egna, demokratiskt fattade besluten. Man har helt enkelt låtit godtycket styra, i hopp om att ingen läser texten i klotterpolicyn.

Att de inte förbjöd marknadsföringen är däremot sant, och det är väl tur eftersom det hade varit ett grundlagsbrott. Men de ryckte undan alla rimliga möjligheter till affischering.

Reportern: ”Dämpar ni kreativiteten genom att inte ha lagliga väggar?”

Hamilton: ”Nej det tror jag inte, utan det finns andra möjligheter så att säga. Lika lite som vi säger till dem som vill göra trästatyer att de inte får karva i stadens träd, så lika lite har man då möjlighet att faktiskt ta sig rätten att använda sig av andras fasader och andras väggar.”

Nu är det uppenbart att Stockholm inte vill ha den här sortens kreativitet. Jämförelsen med träd är (förutom den negerade felsägningen!) bisarr. Ingen eller ytterst få vill göra statyer genom att karva ner levande träd, och träden hade dessutom dött på kuppen. När hon talar om andra möjligheter menar hon att ungdomar får söka sig till andra intressen – inte att det finns andra möjligheter att utöva graffiti. Dessa har hon och hennes företrädare inskränkt med alla till buds stående medel genom stängda graffitiskolor, stängda väggar, stoppade lagliga projekt och en deal med engagerade inom polisen om rättsövergrepp.

Missade SVT:s Aktuellt allt det här? Det ser tyvärr inte bättre ut. Bättre lycka nästa gång…