Näthatad av Stockholms stad

Jag är van vid att bli näthatad. De som hatar brukar vara de som tycker att jag är intolerant när jag vill problematisera Dan Parks affischer; de som tycker att jag är löjlig som alls skriver om gatukonst när graffiti är det enda sanna; de som tycker att jag är borgerlig när jag ser en komplexitet i relationen mellan gatukonst/graffiti och det övriga samhället istället för att bara hylla all fri färgsättning.

Jag blir säkert ännu mer hatad om jag nu kallar mig för en nyfiken pragmatiker, ”fy fan vad pretto”. Men det är så jag ser mig. Jag är nyfiken på människors normbrytande kreativitet, men jag vill vara pragmatisk och se att alla inte kan uppskatta allt som normbrytarna gör.

Jag är däremot inte van vid att bli näthatad av offentliganställda. Men nu har chefen för Stockholms stads klotterenhet Claes Thunblad föraktfullt kallat mig för ”journalist” just inom citationstecken och ifrågasatt Svenska Dagbladets objektivitet när de hyrde in mig för att jag grävt fram CSG-härvan. Thunblads motivering till utskällningen är att jag skriver för den här bloggen.

Hans Facebookkompisar är inte sena att hålla med. SL:s trygghetsansvarige Jeanette Hegedüs föreslår en bojkott av Svenskan och Magnus Söderholm, vd för Klotterakuten Consulting kallar mig ”pinsam”.

Allt detta äger rum på Thunblads privata, men offentligt tillgängliga, Facebookprofil (som han förmodligen ändrar sekretessinställningarna för vilken sekund som helst).

Man kan undra vad de är missnöjda med. Att Svenska Dagbladet avslöjade att stadens och framför allt SL:s underentreprenör inom väktartjänster bryter mot alla upptänkliga branschregler och lagar i jakten på ”klottrare”, så att de har en chans att skaffa sig andra leverantörer som är reko? Det var ju inte några misstag från Stockholms stads eller SL:s sida vi avslöjade.

Svenska Dagbladets kulturreporter Tobias Brandel som jag samarbetade med om CSG-reportagen hävdar i SvD:s nätupplaga att tidningen inte ser mitt bloggande som ett problem för min trovärdighet. För egen del hävdar jag dessutom att det var just ämnesintresset som satte mig på spåret från början. Det är nog ofta just ett specifikt intresse som krävs för den här typen av grävjobb. Brandel konstaterar att ”all fakta [jag] grävt fram är dubbelkollad av SvD … Att sedan en graffitiskribent har ett intresse för graffiti är inte konstigare än att en filmskribent har ett intresse för film.”

Bonusinfo: en bit utanför tullarna är ett intresse för okonventionell konst inte särskilt kontroversiellt.