Lite helgläsning om nolltoleransen

På tisdag är det release för Jacob Kimwalls debattbok Noll tolerans – Kampen mot graffiti (Verbal). Gatukonst.se bjuder stolt på ett utdrag ur boken.

NOLLTOLERANS OCH ZERO TOLERANCE

En vanlig föreställning är att nolltoleransen både språkligt och innehållsligt är en översättning av New Yorks beryktade zero tolerance såsom den praktiserades under borgmästare Rudy Giuliani under åren 1994–2001. Det finns förvisso vissa tydliga kopplingar mellan zero tolerance och nolltolerans, men också stora och helt avgörande skillnader.

Zero tolerance är en polisiär metod som utgår från en hypotes som presenterades redan 1982 i artikeln ”Broken Windows” av de två amerikanska forskarna George L. Kelling och James Q. Wilson. Både institutionellt och ideologiskt är hypotesen tydligt knuten till en politiskt konservativ idétradition och den kan enklast förstås som en urban version av det gamla talesättet ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”.

Kortfattat går den ut på att bostadsområden där man inte snabbt lagar krossade fönster och tar bort olaglig graffiti, där kommer folk inte heller plocka upp efter sina hundar, där kommer folk att sluta bry sig och där kommer snart kriminaliteten frodas. Från denna idé och i nära samarbete med George Kelling utvecklade sedan New Yorks poliskår den metod som i Sverige blivit känd som zero tolerance (eller ibland New York-modellen). Kelling knöts under 1990-talet till den inflytelserika konservativa tankesmedjan Manhattan Institute for Policy Research som hjälpte till att sprida synsättet nationellt och internationellt.

Som polisiär metod innebär zero tolerance att polisen riktar in sig på att ingripa mot synliga småbrott, förseelser och ordningsstörningar för att på så sätt höja känslan av social kontroll. Med tanke på intresset för det synliga är det kanske inte så konstigt att kampen mot olagligt utförd graffiti blev en central del. Men egentligen handlade New Yorks zero tolerance mer om andra företeelser vilka man (till skillnad från olaglig graffiti) tidigare ofta valt att se mellan fingrarna med. Det handlade bland annat om felparkerade bilar, plankning på tunnelbanan, hundägare som inte plockar upp efter sin hund och bilister som tutar utan giltig anledning. Fokus var alltså ordningsstörningar, och metoden en slags grip först, fråga sen.

DN var en av de första svenska dagstidningarna som 1997 rapporterade om zero tolerance i en stort uppslagen artikel:

”Zero tolerance”, nolltolerans. Genom att snabbt ingripa mot brott som drabbar människor i vardagen – till exempel öldrickande och urinerande offentligt, mindre skadegörelse och felparkeringar hävdar man att man lyckats tränga bort även de grövre brottslingarna från gatan. […] I ett ännu solvarmt gathörn blir fyra unga killar med störig uppsyn gripna och belagda med handfängsel. ”De där bör kollas”, viskar Sam. De får veta att polisen anser att de ljuger om sin identitet, att de betett sig störande på gatan. […]
– Egentligen är taktiken enkel, säger Sam som inspekterar de gripna som sitter fastbojade på rad bakom en skjutdörr.
– Beter sig folk skumt är de oftast skumma. Även om inte just de har gjort något just nu så har de säkert uppgifter om andra som kan intressera oss. Nu för tiden förhör vi alla mycket noggrant, det gjorde vi aldrig förr. Men de sex gripna finns inte med i några register, de har varken knark eller vapen på sig. Efter en dryg timme får de lämna stationen – samtliga bötfällda för brott mot ordningslagen. Kanske kan just denna upplevelse få dem att avhålla sig från att begå brott i framtiden.

Det här att rikta in sig på synliga småbrott, förseelser och ordningsstörningar kan man förstås tycka olika om – medborgarrättsgrupper och forskare har kritiserat New Yorks zero tolerance för att slå mot fattiga mer än rika, och mot etniska minoriteter mer än den vita medelklassen.

Men när det gäller graffiti tycks zero tolerance till skillnad från den svenska nolltoleransen vara tydlig – lagligt är lagligt och olagligt är olagligt. När jag 1998 första gången besökte New York blev jag förvånad av hur mycket laglig graffiti det fanns, trots stadens vid det laget beryktade zero tolerance. Jag fick förklaringen att polisen och andra myndigheter, med få undantag, accepterade graffiti så länge det fanns tillstånd. En målare berättade att han i och med zero tolerance numera alltid var tvungen att ha skriftligt tillstånd från fastighetsägaren. Dessutom brukade han gå till den lokala polisstationen, berätta att hen skulle måla och låta dem kopiera tillståndet så att alla poliser i tjänst skulle vara informerade om att hen hade tillstånd. På så sätt kunde han undvika problem.

I New York tycks zero tolerance, om än kanske indirekt, delvis ha bidragit till mer laglig graffiti, där ambitiösa graffitimålare inte bara tvingades söka tillstånd av fastighetsägare utan också förankra detta tillstånd inom polismyndigheten. I Stockholm har nolltolerans vad gäller graffiti snarare lett till en motsatt utveckling. Under åttiotalet och några år in på nittiotalet var det ganska vanligt med laglig graffiti, men därefter blev det allt ovanligare. Om en graffitimålare i dag dök upp på Södermalms lokala polisstation för att berätta att denne fått tillstånd att måla en fasad, skulle stationsbefälets första reaktion sannolikt vara att åka och informera fastighetsägaren om det olämpliga att ge tillstånd – och hänvisa till stadens nolltolerans. Den svenska nolltoleransen gör att lagligt framstår som olagligt.

Jag tror att man kan beskriva processen mer abstrakt på följande sätt: i New York var zero tolerance en kriminologisk hypotes som togs upp i politiken och därefter förvandlades till en polisiär metod. I Stockholm tog man in en polisiär metod och omvandlade den till politisk ideologi. I alla händelser är det inte samma sak. Däremot finns en strukturell grundtanke kvar – en argumentation som med hjälp av en slags sluttande planets logik knyter samman en rad olika företeelser till en händelsekedja.