Madeleine Sjöstedt tar bladet från munnen men gör ingen klokare

Laglig vägg i Malmö. Limpo, 2010.

Så har en av nolltoleransens företrädare till slut tagit bladet från munnen och sagt mer än ”hrrmpf”. Kulturborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt (FP) gjorde igår ett längre försök till klargörande om klotterpolicyn på sin blogg, men tyvärr blev nog ingen klokare.

Sjöstedt lägger tonvikten på att försöka motivera klotterpolicyn. Det går sådär. Få av de debattörer som har motsatt sig klotterpolicyn har krävt att äganderätten ska upplösas och att alla därmed ska få måla överallt. Visst finns det utopister som hoppas på ett sådant samhälle, men de är inte tongivande i debatten.

Istället har kritikerna av klotterpolicyn vänt sig emot det man menar är konstcensur. Till detta hör avsaknaden av lagliga väggar, det aktiva stängandet av och förbudet för kommunala graffitiskolor, avslag för beställda muraler som syns från allmän plats, förbud mot marknadsföring för evenemang som visar upp graffiti som en laglig konstform.

Tyvärr går Sjöstedt inte på djupet i dessa frågor, och kanske är det för att krumbukterna hade blivit för svåra. Istället säger hon att det är ”både ointellektuellt och felaktigt” att hävda att avsaknaden av lagliga väggar är ett led i en aktiv konstcensur. Enligt henne finns det nämligen många företeelser som inte erbjuds skattefinansierat men som inte därför är förbjudet.

Detta är korrekt, men resonemanget svajar på två punkter. Dels måste avsaknaden av lagliga väggar ses i det större sammanhanget, där allt som har med spraykonst att göra motarbetas. Det går inte idag att utöva spraykonst i Stockholm annat än i egen ateljé eller på beställda ytor inomhus eller ytor utomhus som inte vetter mot en offentlig plats. Åtminstone inte om man ska fråga Trafikkontoret om lov först.

Dels finns det rimligen en brytningsgräns där intresset för en viss fritidsaktivitet blir så stort att det blir ett samhällsansvar att möjliggöra utövandet. Kommuner ser det oftast som en självklarhet att erbjuda ett attraktivt fritidsliv för sina invånare. Sådant styrs av de intressen som människor har. Folk vill bada, alltså anläggs badplatser. Folk vill leka, alltså anläggs lekplatser. Folk vill spela fotboll, alltså anläggs fotbollsplaner. Folk vill skejta, alltså anläggs skejtparker. I allt fler kommuner inser politiker och tjänstemän att det finns så pass många invånare som även vill måla graffiti. Alltså anlägger de lagliga graffitiväggar.

Med Madeleine Sjöstedts resonemang är graffitimålande en högst marginell företeelse som endast attraherar ett fåtal. Detta går stick i stäv med stadens statistik över hur många aktiva graffitimålare som finns, där man snarast försöker blåsa upp siffrorna i skrämselsyfte. Hur många av dem som idag målar olagligt hade gått över till att måla lagligt, helt eller delvis, ifall de hade haft lagliga väggar? Hur många av dem som idag spelar fotboll på kommunala planer hade gått över till att spela utan tillstånd på gatan om kommunen stängde alla fotbollsplaner?

Lagliga väggar hade troligen även lett till att graffiti attraherade nya grupper som är för fega för att bryta mot lagen. Kanske växer dessa som människor och utvecklar sin kreativitet genom målandet, kanske hittar de ett sammanhang där just de kan trivas. Det är inte alla barn som gillar att spela fotboll eller blockflöjt.

Det är uppenbart att Madeleine Sjöstedt har svängt till en mjukare linje i graffitifrågan och nu försöker sopa igen spåren. Kanske för att hon har förstått vilka övertramp som har begåtts i frågan. Enligt flera källor till Gatukonst.se inom Stockholms stads tjänstemannaorganisation har Sjöstedt känt till planeringen av utställningen Street Smart på Kulturhuset på ett tidigt stadium, men valt att tiga om den av taktiska skäl.

Det är dock synd att Sjöstedt målar upp klotterpolicyns historiska tillämpning som fullkomligt rättssäker och helt inriktad på det otillåtna målandet. Hon erkänner ett halvt fel i sitt blogginlägg: ”Kanske var det en övertolkning av stadens klotterpolicy när man nekade Riksteatern att sätta upp sina affischer”. Men annars verkar alla ställningstaganden i förhållande till lagliga graffitifrågor ha varit korrekta enligt Sjöstedt.

2006 stängde Sjöstedt mer eller mindre personligen ner graffitikurserna på Kulturskolan i Bromma strax efter valsegern. ”På vissa håll är det långa köer till individuell instrumentundervisning. Det är sådant vi ska satsa på. Men det finns ingen som helst anledning att vi med kommunala medel ska sponsra sprejburkar. Det är vi överens om i majoriteten”, sa hon till DN då (30.10 2006).

Stängandet kritiserades för att utestänga grupper som annars inte söker sig till Kulturskolan och var det första steget i en skärpning av graffitipolitiken efter valet. Nästa steg var inrättandet av klotterpolicyn. Redan i remissvaren inför beslutet framfördes farhågor om att klotterpolicyn skulle kunna få en rättsosäker tillämpning. Vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh förutsåg det som sedan hände: ”Så som [punkt 9] är formulerad kan den användas som en gummiparagraf”.

Den långtgående tolkningen att alla som tar i spraykonst med tång kan anklagas för att uppmuntra olagligheter är precis vad som senare har blivit praxis. Street Smart är praktiskt taget det enda undantaget.

• Varför förhalar Trafikkontoret handläggningen av Riksteaterns förfrågan om affischering på Kulturtavlorna i år, så att ett beslut om förbud eller tillstånd inte hinner fattas i tid till evenemanget?

• Varför fick inte byggbolaget JM uppföra en beställd muralmålning i graffitistil på sitt byggplank vid Hornstull 2009?

• Varför fick Riksteatern inte ställa upp en projektor på Mosebacke torg för att demonstrera lasergraffiti, en helt icke-destruktiv form av konsten, på sin egen fasad 2008?

• Varför har Stockholms stads moderater öppet kritiserat Sigtuna kommun för deras lagliga graffitivägg?

• Varför krävde Stadsbyggnadsnämnden att den lagligt uppförda graffitimålningen Fascinate, en av världens äldsta bevarade graffitimålningar med kulturhistoriska värden, skulle rivas och varför krävdes det mängder av offentlig debatt och tunga remissinstanser för att övertyga nämnden om motsatsen?

• Varför krävde staden att den lagliga graffitivägg som drevs och finansierades i privat regi av Kulturhuset Cyklopen i Högdalen skulle stängas 2008 och hotade i princip med att säga upp hyresavtalet för tomten om så inte skedde? (Cyklopen fick sätta hjul på väggen så att den blev ett fordon som därmed inte krävde bygglov.)

Men det största varföret är kanske mer abstrakt: Varför har stadshusmajoriteten och tjänstemännen på Trafikkontoret konsekvent undvikit att ge raka och tydliga besked i frågan om graffiti? Eftersom tillämpningen ”inte alltid [är] glasklar”, som Sjöstedt uttrycker det på bloggen, borde politikerna öppna för den revidering oppositionen begär, och ett förtydligande av vad man egentligen menar med klotterpolicyn – en policy som är bland det mest långtgående i sitt slag i en demokrati.

Det är unikt att Sjöstedt som borgarråd nu gjort en längre utläggning om klotterpolicyn. Tyvärr tar hon den dock i försvar och slätar över den historiskt rättsosäkra tillämpningen. Hon väljer också nogsamt bort att kommentera de grundlösa policystadgade antydningarna om att graffitimålande ungdomar är narkomaner.

Sjöstedt väljer även bort att ta i frågan om parternas ojämlikhet, vilket hon som liberal borde kunna erkänna. Å ena sidan har vi en kommun och en polismyndighet som har otroligt mycket makt och som gör sig oanträffbar så fort det bränns. Å andra sidan har vi unga människor som ofta bär på en känsla av att de är ovälkomna i samhället med sitt konstintresse och att det inte är någon idé att försöka förhandla med kommunen.

Klotterpolicyn skapar en stämning av att det inte är lönt att försöka, för unga och för olika aktörer.

En sista sak. I inledningen av Madeleine Sjöstedts blogginlägg hävdar hon att ”klotter skapar otrygga och fula miljöer”. Detta är inte ett faktum utan en åsikt. Smak är en meningslös diskussion, men fler torde uppskatta det som görs på lagliga väggar i lugn och ro än det som görs i all hast på natten.

Kopplingen mellan graffiti och otrygghet kommer inte av att sprayfärg skapar otrygga miljöer, utan av att graffiti utförs olagligt. Det signalerar att samhället saknar kontroll på de platser där det finns graffiti. Har det gått att stå här och måla så har polisen inte platsen under uppsikt, helt enkelt. Eftersom ingen behöver fly från polisen vid en laglig vägg kan en laglig vägg dock aldrig bli en indikator på platsens trygghetsfaktor. Däremot brukar det sägas att fler människor i rörelse på en plats under fler tider på dygnet generellt är trygghetsskapande. Graffitimålare är snällare än Sjöstedt tror: den ökade närvaron av människor i och med en laglig vägg bidrar sannolikt snarare till en känsla av trygghet: här finns samhällsmedborgare som kan ingripa om du blir överfallen av ”riktiga” kriminella.