Graffiti har ingen ålder

Finland får allt fler lagliga väggar och K65 målar live när tillfälle ges, här i Grankulla (Kauniainen).
På lördag kommer crewet till Stockholm. Foto: Veera Jalava.

Graffiti är starkt förknippat med ungdom och nattliga äventyr. Men det finns andra sidor av kulturen. Kristian Borg, Kulturredaktör på Fria Tidningen, har träffat TMO och TZN från finländska K65, ett crew för 65-plussare som besöker Art of the Streets i Stockholm nu till helgen.

De har målat på väggar i Helsingfors, Esbo, Kaunianen och Åbo. Finländska K65, crewet där alla medlemmar är över 65 år, bildades 2009 på initiativ av konstpedagogen Veera Jalava (själv 37). Då var hon anställd på Moderna museet i Esbo men numera har hon sagt upp sig för att ägna sig åt seniorgraffiti på heltid och arrangera workshops på bland annat äldreboenden.

– Jag hade lärt ut konst i många olika tekniker och målat mycket själv. Att börja med graffitiworkshops var ett naturligt steg från den konst jag höll på med, jag var mycket i Barcelona då, berättar Veera Jalava.

En del av crewet målade i Grankulla, maj 2012. Foto: Veera Jalava.

Crewet består i dag av åtta personer, alla med varsin pseudonym. Jag träffar TMO och TZN på ett kafé i Helsingfors. För att se vad som händer överträder jag gränsen och frågar vad de heter. Men Tuula Ollila och Taru Keinänen gör inte någon hemlighet av sina riktiga namn.

– Det här är mitt namn, säger Taru och pekar på pappret. TRZ står det med kantiga bokstäver.

Hur kom du på namnet?

– T som i Taru. Och så var det nån som kallade mig för Tarzan, så det var ju passande, säger hon och skrattar.

– Det var underbart när hon kom som ny och inte riktigt vågade ta för sig. Så efter ett par gånger kom hon stolt: ”Nu har jag ett namn!”, berättar Veera.

Taru Keinänen visar skisser. Foto: Kristian Borg.

Så hur förhåller de sig egentligen till graffitins oskrivna regler? Öppenheten är delvis skenbar, de uppger till exempel inte sina riktiga namn på Facebook.

– Det är förmodligen därför vi har så många unga kamrater, vi har försökt hedra ”lagen”, säger Veera Jalava. Vi har fått respekt, för hardcoremålarna ser att vi lägger ner mycket hårt jobb och samtidigt hela tiden hedrar kulturen. Samtidigt vill jag inte att det ska bli någon maskerad. Vi försöker skapa fler lagliga väggar och för att lyckas måste vi vara öppna. Men vi väljer nog lite vad vi berättar också, en gång hade Tuula med sig en bok om Londons burners till mig…

Men målar ni verkligen alltid lagligt…?

– Vi medger i alla fall inget annat, säger Taru med ett leende.

Taru Keinänen målar på temat ”blåbär”. Foto: Veera Jalava.

För Veera Jalava är huvudsyftet med K65 att överbrygga klyftor mellan olika åldrar och skapa förståelse mellan generationerna. Att bredda bilden av vad graffiti – och ålderdom – kan vara. Taru och Tuula ser mer personliga syften.

– Jag vill glädja andra. Sen är det väldigt kul att bryta gränser. Det är roligt om människor blir lite förvånade och börjar prata: ”Vem tror hon att hon är?”, säger Taru.

– Själv tänker jag att trots att allt åldras så bevaras insidan så mycket att jag är redo att hoppa in i ett sånt här projekt! säger Tuula.

Vad tänkte du innan om graffiti?

– Jag tänkte att det bara var klotter, ”hemskt vad de har förfulat där”, säger Tuula. Då såg jag inte allt jobb som låg bakom. Med Veeras hjälp har jag lärt mig att se om något är bra eller dåligt. Under broar till exempel, det är ju egentligen mycket bra platser för graffiti… (skratt) Men om platsen är felvald eller om någon har valt fel färger, då är det inte så roligt.

Kristian Borg
Kulturredaktör på Fria Tidningen

K65 håller föredrag och en workshop på Art of the streets i Stockholm 25–26 augusti. Mer info om Veera Jalava finns på www.vjalava.com.

Artikeln har tidigare publicerats i något längre version i Fria Tidningen.