Sjöstedts revisionism förpliktigar

Madeleine Sjöstedt (FP), kulturborgarråd i Stockholm har gjort ett märkligt inlägg på sin blogg med anledning av Art of the Streets. Kolbjörn Guwallius analyserar och finner att staden nu måste leva upp till hennes beskrivning av verkligheten.

Foto: Stockholms stad.

Hittills har det varit relativt tyst i år från Stockholms stads sida om Art of the Streets. En lyckad mediestrategi kan tyckas, som tar udden av debatten. Troligen har man lärt sig att nolltoleransen varken har folkligt eller medialt stöd och att repressionen mot graffiti är svår att försvara i en debatt. Tigandet kring Kulturtavlorna där arrangören Riksteatern hamnat i något slags limbo på grund av omotiverat fördröjd handläggningstid har också fungerat, då det endast har genererat ett fåtal tidningsartiklar men ingen medial storm trots att det troligen bland annat strider mot kommunallagens regler om likabehandling och innebär en inskränkning av yttrandefriheten, om inte en olaglig så i alla fall en omoralisk.

Därför är det förvånande att Madeleine Sjöstedt nu oprovocerad tar bladet från munnen och gör ett förvirrande inlägg på sin blogg om Art of the Streets, som riskerar att riva upp den lyckosamt begravda debatten. Anledningen till inlägget skriver hon är att frågan om lagliga väggar brukar ”ställas av de närmast sörjande. De allra ystraste säger t o m att graffiti inte är tillåtet i Stockholm. Detta är rena tramset.”

För det första är skaran av närmast sörjande allt bredare. Enligt en opinionsmätning inför förra årets Art of the Streets ville en bred majoritet se lagliga väggar och få debattörer utanför stadens egen organisation stödjer nolltoleransen.

Men är det då ”rent trams” att staden motarbetar graffiti? När Sjöstedt slår fast att ”lagliga väggar” är en missvisande term – trots att det får anses vara ett vedertaget begrepp i hela landet – då kan man ana att något är lurt. Men hon menar att frågan man ska ställa är om de offentliga väggarna ska finansieras av det offentliga och svarar förstås ”nej” (en offentlig vägg behöver förvisso inte ”finansieras” i någon större utsträckning, utan snarare mest ”upplåtas”, men den aspekten kan vi för närvarande lämna därhän).

Hon motiverar bristen på kommunalt stöd med att ”i Stockholm har vi i kulturpolitiken ett ateljéstöd som konstnärer kan söka, men vi subventioner inte materiel.” I så fall torde trots allt lagliga väggar vara mer att jämställa med ateljéer än med materiel. Det är inte sprayfärgen som man ber om, bara ytan. Jag tror att Sjöstedt försöker jämställa väggen med en duk, men den liknelsen är extremt haltande – till skillnad från en duk ska väggen aldrig forslas bort och säljas. När nästa person vill måla behövs inte en ny. Väggen är inte förbrukningsmaterial.

Det går att jämföra med att staden bygger lekplatser och skateparker. Men hink, spade och skateboard får man själv ta med.

Sjöstedt hävdar vidare att det är rent nonsens att det inte skulle vara tillåtet med graffitiväggar i annan regi än stadens. Det är ett uttalande som historiskt är revisionistiskt och samtidigt för framtiden förpliktigande.

Att Stockholm sedan nolltoleransen infördes 2007 med alla till buds stående medel har motarbetat samtliga lagliga spraykonstprojekt är väldokumenterat och kan verifieras av vem som helst genom att söka på tidningsartiklar på Google. Undantaget utställningen Street Smart och till viss del årets Art of the Streets har det varit censurförsök som varit normen. Det har blivit svårare att ljuga om gårdagens verklighet när allmänheten inte längre måste söka sig till bibliotekens mikrofilmer för att ta reda på vad som sades för fem år sedan.

Enda anledningen till att Stadshusmajoriteten inte försöker stoppa Art of the Streets i år eller den pågående utställningen Street Smart på Kulturhuset är sannolikt att man insett att frågan om konstcensur är politiskt känslig.

Kontroverserna i media i kombination med oppositionens tydliga omsvängning i frågan lämnar alliansen ensam med ett graffitimotstånd som allt fler ifrågasätter. Troligen är anledningen till att man ändå håller fast vid en havererad politik att det är alldeles för mycket politisk prestige investerad i frågan. Det skulle helt enkelt vara alltför nesligt att backa nu och därför kör man på med en lätt uppmjukad nolltolerans samtidigt som man hävdar att man aldrig har förändrat stadens attityd.

Klotterpolicyns Don Quijote, före detta borgarrådet Mikael Söderlund (M), vänder sig troligen i sin politiska grav. Ring och fråga vad han tycker. Fråga vad han menar med ”vi tolererar inte graffiti i Stockholm” och att Banksy inte är ”välkommen hit”. Söderlund förespråkade hårda tag som nuvarande personal upprätthöll tills trycket blev för hårt. Nu har man lärt sig att man förlorar mediedebatten och duckar oftast istället.

Eller ring Söderlunds Sancho Panza, Claes Thunblad på Trafikkontoret. Han hade allra helst sett att Art of the Streets inte blev av. Så sa han åtminstone förra året. Hans kollega vägrade byggbolaget JM att utsmycka sitt eget plank med graffiti vid Hornstull och vägrade Riksteatern att ställa upp en videoprojektor på Mosebacke för att projicera graffiti på Riksteaterns egen fasad. Allt med hänvisning till klotterpolicyn.

Mest intressant i sammanhanget är dock att Madeleine Sjöstedt nu binder ris åt egen rygg. Förhoppningsvis kan hon bara ha det hängandes på kroken. Diskursivt förkastar hon nämligen den politik Stockholm i verkligheten har fört i graffitifrågan sedan 2007. Det vill säga, genom att kalla ”beskyllningarna” mot staden för ”nonsens” säger hon också i någon mån att beskyllningarna är hemska. Tyvärr är de dessutom sanna, vilket inte kan innebära annat än att Sjöstedt håller med om att stadens agerande har varit felaktigt (om det nu varit sant, vilket det alltså är).

Hon binder samtidigt upp sig vid att inte upprepa fler misstag. Alltså: det är nu definitivt slut på stadens försök att stoppa Art of the Streets och andra väggar i privat regi, stadens avslag när byggbolag vill inhägna sitt husprojekt med graffitimålat plank, stadens förbud mot graffitiundervisning i Stockholms skolor. Alla kan ansöka och alla ska få ”ja”, så länge de själva äger ytan. Staden kommer aldrig mer att ringa någon och klaga och snacka om droger och spridningseffekter. Alla kan enligt Sjöstedt göra precis vad som helst som har med graffiti att göra. Det enda alliansen inte kommer att göra är att öppna lagliga väggar, men allt annat inom lagens ram är numera okej enligt henne. Eller?

Och hur var det nu med punkt nio i klotterpolicyn? Nä. Den går inte ihop med det hon skriver.