Art of the Streets behöver utvecklas, både konstnärligt och politiskt. Annars stagnerar debatten och den önskade konstnärliga friheten i Stockholm uteblir, skriver Kolbjörn Guwallius.
Roa målar vid Subtopia i Alby. Från i februari. Foto: Magnus Wallström.
När Riksteatern i helgen arrangerade Art of the Streets för tredje året var det i konflikt med en allt mer punkterad nolltolerans. Motståndaren förefaller mer förvirrad och mindre konsekvent för varje gång graffitifrågan kommer på tal.
Att lagliga väggar har folkligt stöd vet vi från förra årets Sifoundersökning och att nolltoleransen inneburit dribblande med statistik inklusive rena lögner, olaglig jakt på utövare och vissa mått av svågerpolitik blir mer och mer tydligt. Politiken läcker helt enkelt som ett såll.
Nolltoleransens företrädare har hittat sin mest framgångsrika strategi i år – nämligen att hålla så tyst som möjligt. Det är troligen ett val man gjort utifrån förra årets skandaler, och det är lyckosamt. Utan motståndare blir det ingen debatt.
Samtidigt kvarstår politiken och problematiken. Stockholm får inga lagliga grafftiväggar, skolor kan inte utbilda i samtida bildkonst, och man har ett policydokument som helt utan vetenskaplig grund utmålar en heterogen ungdomsgrupp som kriminella missbrukare.
Under tiden börjar Art of the Streets kännas hemtamt. Många besökare som får prova på något som annars är svårtillgängligt i Stockholm, men debatten har i år varit ljum och besökarna kan inte ta sitt ibland nyvunna intresse vidare.
Att ge Stockholmarna möjlighet att se och uppleva spraykonst är vällovligt. Men vill arrangörerna bakom Art of the Streets något mer än att bara erbjuda en laglig graffitivägg en gång om året måste de försöka lyfta frågan. Politiskt förblir frågan död så länge majoriteten i stadshuset inte låter sig övertygas. Att satsa på att ett maktskifte i Stockholms stad 2014 löser frågan om lagliga väggar är just nu utsiktslöst opinionsmässigt. Moderaterna är fortfarande starka lokalt.
Om Riksteatern vill arrangera Art of the Streets 2013 kan en väg att gå vara att försöka på allvar integrera namnet i evenemanget och ta det till gatan. Med tillstånd förstås, men det finns många krav som kan ställas: hyra av allmän platsmark, kanske ett projekt där utvalda konstnärer får dekorera elskåp och brandväggar så som sker i många andra städer utan några större diskussioner, krav på upprättande av en första permanent laglig vägg i samband med evenemanget. Och så vidare. De får troligtvis nej, men med alla nej går det att ställa krav på motivering. Genom att inte försöka flytta fram positionerna riskerar man att bekräfta politikernas världsbild om att graffiti är tabu.
För att Art of the Streets ska kännas aktuellt och samtida är det rimligen också dags att ta det konstnärliga till ytterligare en nivå och leva upp till sin underrubrik ”internationellt gatukonstkonvent”. Graffiti i all ära, men det görs annan konst på gatan. Att få världsstjärnor inom gatukonsten till Sverige för ett sådant här evenemang skulle höja relevansen både vad gäller det konstnärliga och det politiska – och göra en ännu större grupp människor intresserade.
När graffiti i ett sådant här sammanhang ofta handlar om konstnärlig skicklighet väcker gatukonsten sina alldeles egna frågor om våra liv och vårt samhälle och utgör en grund för en debatt om något mycket större än bara frågan om var man ska få uttrycka sig. Nästa år vill vi se sådana som Blu, Roa och Alias i Stockholm. Inte istället för graffitimålare, utan sida vid sida med dem. Utanför inhägnat område.
I grunden handlar det om ett av demokratins grundproblem; gruppen mot individen.
Graffitiutövarna är för utomstående en ganska sammanhållen grupp med ett till synes ganska tajt lingo och regelverk för vad som är ”rätt och fel”. Allt utsätts för hård intern kritik och granskning, och finns det något stilistiskt som inte är namnsatt? Burners, panels, characters, mokeytails, Haglöf, etc. etc. Detta samt ett tydligt hierarkitänkande, mycket machismo, mycket tuppande. Det är inte företagen som smäller upp stora reklam-text-tavlor här, utan det är alfahanne-wannabeerna utanför den världen. OK för det, whatever. Detta kan låta dissande – men, det ger också gruppen en demokratisk styrka som just grupp, vilket är något som politiker och arrangörer i ett demokratiskt samhälle i längden inte kan blunda för.
De flesta övriga gatukonstnärer är mer individualister, många är milt sagt ”lite speciella” vilket gör dem ännu svårare att ha att göra med, och som ensam dåre mot en grupp har de i stort sett inget att komma med i samhällsliga sammanhang (om man inte spottar ur sig ”hittar” som inte går att åsidosätta), och ATOS är i högsta grad ett samhällsligt jippo.
Så, när det gäller för andra än den mest högljudda gruppen att ta plats i ett sådant sammanhang gäller det att antingen ha ”halva inne” hos någon av ledarna för evenemanget, ha en grupp eller någon ”alfa” som snackar för en, eller ensam kunna överrösta än en hel armé graffare.
[Rapportera kommentar]
Buhu!
Graffitin har som konst till stor del stagnerat på grund av sin kriminella kontext. Det är snarare en väg in i ett konstnärskap än något annat.
Om det som brukar kallas street-art kommer från individer snarare än en grupp kan diskuteras. Precis som inom graffitin blir vissa stilistiska drag populära och används till förtret. Samma idéer och ifrågasättande propageras av samma rörelse världen över.
zZz
Kolbjörn har en poäng. Dags för debatten att komma till problemets kärna. Det handlar om det offentliga rummet, vem det är till för, vem som kontrollerar det och varför det kontrolleras.
[Rapportera kommentar]
Graffitin i sig är det ju inget fel på, tvärtom, den tuffar på och är fin och snygg. Däremot så var det ju ganska pisstrist att det bara var en enda punkt på det över 30 punkter långa programmet som handlade om annan konst än just graffiti, och det var gatukonstvandringen som dessutom låg på fredagen, utanför de två dagarna som ‘konventet’ var. Det finns annan konst på gatorna också!
[Rapportera kommentar]