För 3 år sedan hade jag kunnat skriva det här inlägget för länge sedan. För det hade inte hänt särskild mycket under sommaren för mig att sammanfatta. Men sommaren som precis varit har vart helt sjuk! Ibland har den känts som slutet på ”Skönheten och Odjuret”. När förbannelsen bryts och färgerna kommer tillbaka. Att de förhäxade karaktärerna inte längre behöver gömma sig i slottets mörka hörn, utan får komma ut i det fria luften utanför efter många mörkgråa år.
Sedan nolltoleransen lättat här i Göteborg så har jag upplevt att staden blommat upp som scenariot ovan. Både bildligt men framförallt mentalt. Kulturarbetare har börjat säga ordet graffiti, lite försiktigt, som om de vore de första tulpanerna efter en sträng vinter. Deras rädsla för den skarpa skuggan, som föll över de få som varit dristiga nog att tala om sprejburkar, verkar ha minskat.
Det känns som min stad håller på att sakta men säkert bli mer som det borde vara. Den här sommaren har känts som vår för mig. För det som händer runtom i staden är som subtila vårtecken, som berättar för mig om att vi är på väg mot bättre tider. Om modet inte sviker hos de inblandade, så håller hamnstaden Göteborg på att återfå sin roll som den kaxiga kulturarenan, där man vågar vara mer än betong och döda byggnader.
Men den ytterst pretentiösa inledningen (som skulle ha lämnat min Svenska 2 lärare i mellanstadiet tårögd) så inviger jag härmed Göteborg tema-veckan på Gatukonst.se! Från och med imorgon så kommer det komma ett inlägg per dag, som kan ge en bild (eller en drös bilder, för jävlar vad jag fotat!) av hur en gatornas happy ending kan tänkas se ut.
Hörs!
Lycka till
[Rapportera kommentar]