Gatukonst möter: OLABO TALAR UT

Efter uppståndelsen med hyenorna vid Stureplan är Olabo åter på tapeten. Denna gång med en utställning och en egenproducerad bok om ett nedsågat anti-graffitiplank. Och Gatukonst.se får äntligen till intervjun vi jagat i ett år.

Vi möts på ett fik på Södermalm och Olabo skruvar på sig när jag inleder med frågan hur han vill beskrivas. Han är en eftertänksam figur som vill ha lite koll på vad som sägs om honom. Den korta varianten: En kille från Stockholm med blandad bakgrund. Gymnasium, men ingen konstskola. Målade graffiti som ung, men la av för över tio år sedan. Eftersom han inte var typen som snodde burkar blev det för dyrt.

2008 går han igenom något av en existentiell kris. Han jobbar mycket undrar om det verkligen är meningen att rutinmässigt göra samma sak fram till pensionen. Samma år träffar han av en slump den franske konstnären The Wa på en festival i Dalarna.
– Senare mötte jag honom i Berlin och imponerades av att det fanns en sådan tydlig mening med allt han gjorde. Och det var det jag sökte. För mig är gatukonst något som handlar om mig själv, något väldigt personligt. Det är min form av terapi och just då handlade det om att hitta en mening med tillvaron, och en kanal för att uttrycka den. Att få fundera kring vem man är. Så jag bestämde mig för att testa. Sedan dess har jag lagt ned all min lediga tid på detta. Det här var också en tid då det hände mycket inom gatukonsten; Banksy, Adams och många andra gjorde väldigt häftiga grejer.

– Jag skapade Mr Olabo med ett särpräglat typsnitt a la Stålmannen. Jag tänkte på mig själv som Mr Olabo, en superhjälte. Samma år gick både min farmor och farfar bort och jag fick en låda med fotografier som jag gjorde fotostatkopior på. Jag utgick sedan från dem i mina verk. Det var något av en kris men också en spännande tid eftersom det jag gjorde var så väldigt personligt.

För Olabo handlar det om att ständigt putsa på Planen. Idén är allt och han tror att de flesta av oss bär på massor av idéer, men att inte alla orkar genomföra dem. Han ”lever av sina händer”, men det är förstudien och förarbetet som är poängen. Tankarna snurrar dygnet runt. Hur skulle det kunna se ut? Hur gör man för att åstadkomma det? Vad behövs för att göra det möjligt?

– Anti-graffitiplanket retade mig. Det satt på ett ställe där vi ofta målade som unga. En dag cyklade jag dit för att se vad jag kunde göra. Sedan tog planeringen ett halvår, och en stor del av tiden handlade säkert om att samla en mental styrka. Såga ned pinnarna fixade jag på två timmar. Senare åkte jag förbi och tyckte det såg skräpigt ut. Jag tänkte slänga allt, men så dök idén upp om att göra något. Först ett halvår senare kom jag på vad. Är det möjligt att få upp dem vid Slussen? Är det värt det? En tidig morgon åkte jag dit och efter några timmars jobb satt pinnarna som de skulle, fastborrade på reklamtavlan ovanför tunnelbanan.

Olabo hade riggat en kamera som dokumenterade det hela, men i bilen på väg hem märker han att minneskortet inte räckt till. Han ringer sin flickvän och deppar. Fixar ett nytt minneskort. Och åker sedan tillbaka och gör om allt från början.

Nu blir arbetet en anti-graffitiplanket en utställning under namnet ”Negativ Positiv”. Den börjar i slutet på denna månad på HL Gallery och Olabo utlovar både dokumentation och flera nya verk. Boken till utställningen har han gjort själv. 300 exemplar med screentryckta, unika, omslag. Han lärde sig från grunden hur man gör böcker. Det tog mycket tid och resultatet blev inte perfekt, men det resultatet är en del av projektet.

– Konstnären har förmågan att vända på begrepp, placera objekt i ny miljö, förändra uttryck och ifrågasätta normer, säger Kristoffer Ekman, som är curator för utställningen. Inte sällan är humorn en viktig del. Jag gillar det faktum att Olabo är autodidakt. Sådana här bra grejer kan nog bara produceras utanför institutionerna.

Hur skulle du beskriva honom som person?
– Privat har han ett starkt socialt patos, säger Kristoffer Ekman. Han är intelligent, händig och rolig att umgås med. Det är nog däremot få som skulle gissa att det var han som låg bakom en av de senaste årens mest spektakulära konsthändelser. Som många andra riktigt bra autodidakter låter han konsten tala hellre än att prata OM konsten. Jag kommer osökt att tänka på något en gatukonstnär från västra sidan, tror det var Weston, skrev på en av sina tidiga pieces: ”Vi pratar inte bara om det – Vi gör det också!”.

Utmaningen har varit att överföra gatukonsten till gallerimiljö. Kristoffer Ekman har sett en del mindre lyckade exempel på detta inom den etablerade konstscenen. De ville båda behålla kontakten med gatan, det är ju där en stor del av projektet Negativ Positiv har utspelats. Olabo bryr sig inte om frågan om gatukonst hör hemma på ett galleri. Att bry sig om vad som är inne och ute, gatukonst eller konst ”är menlöst och fuckar bara med glädjen och motivationen”. Han ställer ut vad han tycker och tänker.

– Vad är positivt och vad är negativt med reklamtavlor? Och vad är positivt och vad är negativt med gatukonst? Jag är inte intresserad av debatten i sig, men det jag gör blir en del av den utan att jag talar om vad som är rätt och riktigt. Jag finner sällan motivation i att berätta om hur någonting egentligen är för andra.

– Innan jag började med hyenorna hade jag funderat på platsen i flera år. Jag tycker livet kring Stureplan är ganska hårt och opportunistiskt. Man får lätt känslan av att människorna där är lite som en flock hyenor.

Platsen var så nära lejonkulan Olabo kunde komma, Engelbrektsplan vid Humlegården. Mitt i city fanns det en plats som egentligen var övergiven. Själva projektet beskriver Olabo som sjukt påfrestande. Att gjuta hyenorna blev till fyra månader heltidsarbete.

– Jag ville göra något tungt och väldigt genomarbetat. Det går att jobba i frigolit och få fina bilder efteråt, men det fanns något väldigt lockande med betong. Det finns en njutning med det svåra. Och när jag gjutit två hyenor kände jag att detta kommer att bli så bra.

Olabo tar hjälp av Folke och de bestämmer sig för att placera ut hyenorna mitt på dagen. De vill arbeta så proffsigt det vara går. Betongskäraren gör att det låter och dammar över hela området. Folk kommer hela tiden fram och undrar vad de håller på med. Ett tag står det en polisbil intill och kollar in dem.

– Jag var rätt knäckt och ville bara ta grejorna och dra, men Folke var lugn: ”Fake it til you make it”. Vi jobbade på ett tag till och när jag tittade upp var bilen borta. Vi svarade folk att det var någon konsthappening på gång och att det visst skulle bli vernissage nästa dag. Vi gjorde bara vårt jobb. Det var otroligt skönt när det var över. Fast det är samma känsla som efter en tag, att de togs bort tillhör liksom idén med graffiti och gatukonst. Jag vet att det jag gör kommer att försvinna. Texten skrev Folke utifrån några korta rader jag gav honom. Han kokade verkligen a la carte av en spik och jag tycker texten är ett konstverk i sig. Jag var där och tittade och det var en häftig känsla när människor liksom pendlade fram och tillbaka mellan djuren och skylten med texten på.

När Olabo dagarna efter jagas av ett tjugotal journalister väljer han att resa bort. Hade annat för sig än att svara på frågor.
– Journalisterna gjorde riktigt bra texter utan att blanda in mig och mina förklaringar. De själva fick reflektera över vad verket betydde.

Du samarbetar ofta med Folke.
– Vi har känt varandra sedan länge och kan hoppa in i varandras projekt för att ge dem ett annat uttryck, men ändå innanför ramen för våra egna stilar. Ett exempel är när jag föreslog att använda stämplar för att göra större Folke-grejer. Fast det viktiga är nog att man delar själva upplevelsen och Folke är en person som alltid ställer upp och som jag litar på. Fast vi är väldigt olika. Det är det som är det roliga och det som antagligen gör att vi funkar så bra ihop.

Olabo har tempot uppe och kör på så länge det är kul. Drivkraften är att arbeta med folk han gillar, eller att genomföra den där idén som verkar omöjlig, men som liksom inte går att släppa. Han tänker fortsätta vara anonym eftersom den typ av gatukonst han vill göra i framtiden kräver det. Och han känner ingen press på att bräcka några hyenor. Tväremot, just nu gör han graffiti igen, berättar han samtidigt som han hoppar upp på cykeln. Han ska iväg och plåta en färsk throw-up.

Vi som vill ha tillbaka hyenorna på Stureplan (Facebook).

Foton: Olabo,DP, Magnus Wallström.