Klotterkonferens i toleransens tecken

Den är ökänd i graffitikretsar och tycks omgärdad av ett stort hemlighetsmakeri. Den återkommande nordiska graffitikonferensen har arrangerats i omkring ett decennium, men är trots det känd av få. Kommuntjänstemän, poliser, väktare och politiker träffas för att diskutera statistik och brottsbekämpning inom ett specifikt område: klotter. Kolbjörn Guwallius fick som första och enda journalist medverka när årets upplaga arrangerades i Köpenhamn i slutet av september.

Artikeln har tidigare publicerats i Fria Tidningen.

– Vi ska vara uppmärksamma på att vi har en journalist i lokalen, säger en av arrangörerna på den första workshopen.

Ingen är intresserad av att det som sägs här ska nå offentligheten, och jag blir ombedd att inte citera någon rakt av från workshopen så att de ska känna att de kan prata fritt. Det viskas också om att en svensk polis har bett att jag inte ska få vara med på en workshop om graffitikriminalitet.

Tony Lorenzi från Västeråsprojektet Här får man berättar om lagliga väggar.

De här konferenserna brukar ensidigt handla om just brottsbekämpning, men arrangörsstaden Köpenhamn har valt en lite annan inriktning för de tre dagarna. De vill berätta om erfarenheterna med sin nya så kallade differentierade strategi, som går i toleransens tecken. Från att ha varit hyfsat överens i graffitifrågan har de nordiska huvudstäderna glidit ifrån varandra.

– Det finns en politisk önskan här i Köpenhamn om att ge utrymme för gatukonst och graffiti. Vår kultur- och fritidsförvaltning har föreslagit att kommunen ska öppna upp för gatukonst, säger Jacob Kastrup Haagensen, projektledare på teknik- och miljöförvaltningen i Köpenhamns kommun när jag intervjuar honom i en lunchpaus.

– Jag tror det är en generell tendens att man går från en hård nolltolerans till att man kanske ska gå andra vägar, men det är komplexa frågor.

Jacob Kastrup Haagensen diskuterar graffiti med Ann-Charlotte Österberg från Stockholms
stads trafikkontor medan hennes kollega Ulrika Österlund Sigg fotograferar.

Köpenhamn är på inget sätt unikt med sin nya linje, men på graffitikonferensen ligger tvivlet i luften. Det knorras särskilt från kollektivtrafik- och vaktbolag när Köpenhamn redogör för en linje som är okontroversiell både på kontinenten och i flera mindre städer i Norden.

När Christina Bennetzen och Søs Uldall-Ekman från den gatukonstfrämjande föreningen Street Hearts tar ut konferensen på stadsvandring på Vesterbro sluter ungefär hälften av deltagarna upp, men efter hand som det går upp för dem att det här inte är en vandring med inriktning på skadegörelse, utan snarare laglig och olaglig konst, faller folk ifrån. Mot slutet är vi bara en handfull.

En representant för ett kollektivtrafikbolag provoceras när Christina Bennetzen leende visar upp en affischvägg av den amerikanska konstnären Shepard Fairey.

Søs Uldall-Ekman och Christina Bennetzen håller i gatukonstvandring på Vesterbro.
Nedan: vägg med lagliga muraler och äldre, olaglig graffiti högre upp.

– Det här drar ju graffiti till väggen mitt emot, säger representanten och pekar på en fasad full av till synes olaglig graffiti. Om jag vore fastighetsägare skulle jag vara förbannad på dem som tillåter affischerna.

Gatukonsten i stadsdelen Vesterbro är en del i Köpenhamns nya, differentierade strategi. Medan turistkvarteren i Indre By och stadsdelen Nørrebro saneras löpande enligt klassiskt nolltoleranskoncept är Vesterbro experimentverkstad för tolerans. Kommunen försöker vara lyhörda för de boendes önskemål, och de unga barnfamiljer som dominerar Vesterbro verkar snarast vilja se mer gatukonst i sina kvarter.

– På Vesterbro är gatukonst och graffiti lite mer accepterat. Men det handlar också om en avvägning av hur mycket resurser vi vill lägga ner på sanering, säger Jacob Kastrup Haagensen.

Den differentierade strategin sparar nämligen mycket pengar för kommunen. Saneringskostnaderna är bara en bråkdel av Oslos och Stockholms. Anpassningen till omgivningens önskemål är i linje med hur många andra städer arbetar. I Berlin är till exempel turiststråken rena medan bostadsområden längre ut kan vara översållade med gatukonst. I Sverige arbetar Malmö på liknande sätt. Sedan något år har Köpenhamn också en laglig graffitivägg, på Nørrebro, en av stadsdelarna där man har nolltolerans mot olaglig graffiti. Hur går det ihop med en laglig vägg?

– Det har fungerat utmärkt, vi har inte fått särskilt många klagomål i anslutning till den. Planen är att vi ska försöka utvidga med fler lagliga väggar i olika stadsdelar. Vi vill gärna erkänna att det existerar en konstform som heter graffiti och vi vill gärna erbjuda alternativ så att man faktiskt kan måla lagligt, på lagliga väggar. Det ska det finnas plats för i en huvudstad, säger Jacob Kastrup Haagensen.

Lagligt utsmyckningsprojekt på byggplank där Metroringen (tunnelbana) byggs på Vesterbro.

Enligt honom är det en del av att skapa en attraktiv utemiljö för invånarna. Han får medhåll från grannstaden Malmö som också har en representant på konferensen, men knappast från städer som Stockholm och Oslo. Medan Helsingfors sedan något år har övergivit nolltoleransen och upplåtit lagliga väggar är Oslo mer avvaktande, men låter ändå varje stadsdel besluta om de ska ha lagliga väggar.

Stockholm bedriver sedan fem år en nolltoleranspolitik som genomsyrar hela kommunen och rymmer få valmöjligheter för tjänstemännen. Staden ska inte beblanda sig med spraykonst alls, enligt den ofta kritiserade klotterpolicyn.

Lotta Larsson arbetar med saneringsfrågor på Trafikkontoret i Stockholms stad. Hon tycker inte att hon fick ut så mycket av konferensens innehåll, men är trots det glad för att ha kontaktvägar för att utbyta statistik och erfarenheter.

– Jag tycker att det var så inriktat på det legala och vi jobbar inte alls med det i Stockholm. Det är inte heller en fråga för mig som tjänsteman.

Hon kan bara konstatera att Stockholm jobbar annorlunda och att det inte ligger på hennes bord att arbeta med lagliga väggar. Det är en politisk fråga. Till skillnad från Köpenhamns upplägg där samma enhet jobbar både med lagliga väggar och med sanering är klotterenheten på Stockholms trafikkontor helt inriktad på sanering.

– Jag har inte de funderingarna eftersom jag inte jobbar på den nivån. Det är ju bara saneringsbiten jag håller på med. Men det är intressant att träffa alla, man får närmare kontaktvägar med folk i andra länder och städer, säger Lotta Larsson.

Tobias Barenthin Lindblad från Dokument Press föreläste.
Till vänster Mille Broe Kramer från Köpenhamns kommun.

Den kanske tydligaste lärdomen av konferensen slogs egentligen fast redan i välkomsttalet: det är nästan omöjligt att säga vilka metoder som fungerar bäst. Städerna räknar nämligen både skadegörelsestatistik och omkostnader på olika sätt. Där någon bara räknar saneringskostnaden räknar någon annan in även all administration. Därför är det svårt att göra några säkra jämförelser mellan de nordiska huvudstäderna.

Varken Lotta Larsson eller Jacob Kastrup Haagensen vill uttala sig om hur den andra kommunen arbetar. Båda svarar diplomatiskt att det är en fråga för respektive kommun.

– Stockholm lägger mycket pengar på graffitisanering, men de resurserna har inte vi, säger Jacob Kastrup Haagensen. Det är ju en fråga om prioriteringar. Vi hade tidigare en kampanj mot graffiti, men man lyckades aldrig stoppa graffiti och så har man lagt massor av pengar på det. Men jag tror det är viktigt att varje stad väljer sin egen väg. Samtidigt måste vi acceptera att det finns där. Vissa saker som kommer att fortsätta hända, vad vi än gör som kommun.

Affischmural av Shepard Fairey i Kødbyen i stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn.

Fakta: Nordisk Graffitiseminar

Konferensen Nordisk Graffitiseminar hölls i Köpenhamn den 26-28 september. Kommunala tjänstemän,  forskare,  poliser,  väktare och personal från kollektivtrafikbolag medverkade på föreläsningar och workshops om allt från graffitikriminalitet till lagliga väggar. Förra året hölls en liknande konferens i Oslo då även politiker medverkade. Senast Stockholm stod värd för konferensen var 2008. Tidigare konferenser har inte varit inriktade på tolerans.

Fakta: Olika graffitipolitik i Norden

De nordiska huvudstäderna har tidigare haft relativt samstämmig graffitipolitik där så kallad nolltolerans och förbud mot lagliga väggar har gällt. Sedan några år tillbaka har städerna gått åt olika håll. Köpenhamns så kallade differentierade strategi är den mest toleranta och den går i huvudsak ut på att kommunen ser graffiti som en konstform som hör hemma i en storstad,  men man försöker vara lyhörda för hur invånarna i olika delar av staden vill ha det. Det kan innebära att vissa områden saneras aktivt samtidigt som lagliga väggar erbjuds medan man andra områden låter även den olagliga gatukonsten vara kvar om invånarna uppskattar den. Under hösten arrangerar Köpenhamns kommun även en tävling om att utsmycka ett plank med gatukonst där den vinnande konstnären får motsvarande 115 000 kronor. Oslo sanerar olaglig graffiti kontinuerligt och snabbt i hela kommunen men låter varje stadsdel bestämma om de ska ha lagliga väggar. I Helsingfors har man sedan något år övergivit en hårdför nolltolerans enligt Stockholmsmodell och har idag en laglig vägg. Stockholms stad har fortfarande en av Europas mest långtgående nolltoleranspolicys som bland annat innebär att kommunen inte har lagliga graffitiväggar – något man är nästan helt ensam om bland kontinentens huvudstäder.