Generade byråkrater i Nyköping

DEBATT. Konstnären Ruben Wätte om att en högstadieskola i Nyköping ska måla över ett beställt konstverk av Carolina Falkholt:
Ängsliga vuxna blir generade av Carolina Falkholts väggmålningar av kvinnokön. Som verksam konstnär applåderar jag den normkritiska agenda som finns inbäddad i Carolina Falkholts konst och som aktiveras likt en feministisk landmina först när motiven möter motstånd i form av krav på censur.

rubenHistorien upprepar sig. Återigen hotas ett beställt och färdigställt konstverk av Carolina Falkholt att censureras. Den här ängsligt inställsamma panikåtgärden är så skev på så många sätt. Inte bara för att exakt 100% av eleverna på vilken svensk högstadieskola som helst dagligen bombarderas med sexualiserade kvinnokroppar på platser där de ”inte kan välja om de vill ta del av verket eller inte” (Göteborgs-Posten) och att den här målningen i motsats till alla dessa är ett abstrakt konstverk (som för övrigt är både vackert och välgjort) som bara kan vara stötande om man också blir stött av att se sin egen spegelbild när man kliver ur duschen.

Våra offentliga miljöer är inte bara fulla av retuscherad och sexualiserad reklam, även den offentliga (beställda) konsten är full av nakna idealiserade människokroppar av båda kön som ingen högstadieelev ges möjlighet att ”välja att ta del av eller inte”. Att vi översköljs av stereotypa nakna kroppar är problematiskt i sig, men kan knappast användas som ett hållbart argument för att censurera Carolina Falkholts konstverk, eftersom detta är så väsenskilt från både reklamens objektifierande estetik och den akademiska konstens många avklädda statyer och skulpturer.

Det här är alltså inte första gången Carolinas utförda uppdrag i efterhand möts med avståndstaganden eller krav på censur, hennes del i verket ”Vad vi vill” på Söndrumsskolan i Halmstad väckte ont blod i en lokal skolpolitiker som krävde att målningen skulle tas bort.

Så vad är det som gör Carolina Falkholts konst så ”kontroversiell”? Carolina är inte bara intressant i egenskap av att hon som sällsynt kvinna är verksam i ett ytterst mansdominerat fält, hon har också ett ovanligt egensinnigt bildspråk och har konsekvent under många år arbetat med kvinnokönet som ett tema i sin konst. I mina ögon är hennes stilbrott mot den bitvis så konservativa graffitikulturen betydligt mer kontroversiellt (i andemeningen att hon bryter mot outtalade regler på ett väldigt uppfriskande sätt) än vad just könen som hon målar någonsin kan vara i egenskap av avbildade kön. Dessa är så abstrakta att de i sig självt knappast kan förarga någon, dessutom är själva könet bara en liten del i en mycket större helhet. Det är alltså inte fråga om någon uppförstorad fotorealistisk människovulva som möter de oskuldsfulla eleverna i korridoren, det är ett böljande kvinnoväsen som bara med en enfaldig människas envishet och en stor portion fantasi kan tolkas som en människokropp att bli stött av. Även om det är just så man väljer att tolka målningen – som en naken kvinna sedd rakt underifrån mitt i en dansant hopprörelse – så har jag svårt att se hur det psykedeliska och närmast organiska (väl medveten om ordvalet) konstverket kan väcka anstöt, särskilt bland högstadieelever?

Men det verkar inte vara där skon klämmer, några kritiska röster från elevhållet har hittills inte framkommit. Istället är det ängsliga byråkrater – vuxna människor – som tycks generas av Carolina Falkholts färgstarka väggmålningar.

Det hela säger mer om den kommunala konstbeställarens konstsyn, personliga mognad och brist på professionalism än vad det gör om någonting annat. Hur usel koll får en kommunalt anställd uppdragsgivare ha? Carolina har arbetat med kvinnokroppen och det tillhörande könet som konceptuellt tema och motiv sedan långt innan hon blev känd för en bredare allmänhet, en enkel googling skulle ha räckt om det nu var så att man från kommunens håll ville ha något annat än det som Carolina specialiserat sig på i sin konstnärliga praktik.

Som verksam konstnär applåderar jag den normkritiska agenda som finns inbäddad som en implicit ingrediens i Carolinas konst och som aktiveras likt en feministisk landmina först när motiven möter motstånd i form av krav på censur. Detta samtidigt som vi befinner oss i ett samhälle som är till bredden fyllt av verkligt problematiska kvinnobilder och som hela tiden tycks vilja blunda för det genomsyrande patriarkatets blotta existens.

Ruben Wätte

Södermanlands Nyheter och Aftonbladet har också rapporterat.

Foto på Carolina Falkholts målning: Patrik Ljungman.