Graffiti viktigare än Shakespeare

Susanna Birgersson skriver i dagens DN att förorten skulle vara mer betjänt av lite Shakespeare än av workshops i graffiti. Kolbjörn Guwallius replikerar.

Så länge DN:s ledarsida tycker att Macbeth är viktigare än klotter är definitivt klotter viktigare än Macbeth. Men egentligen är det varken upp till DN eller Gatukonst.se att avgöra.

Under rubriken ”Macbeth viktigare än klotter” ondgör sig Susanna Birgersson över den nya regeringens kulturpolitik och vill själv föreslå att kulturministern ”i stället för att finansiera workshoppar för graffitimålare lägger pengarna på att ta Shakespeare till betongförorterna”.

Förorten ska alltså lyftas med finkultur från stan, eftersom en halvmilleniegammal teaterman ”förmår peka på det allmänmänskliga, det gemensamma bortom tid, klass och etnicitet”. Trots att Shakespeare, en av våra absolut mest spelade dramatiker, tycks lyftas av teatrar över hela västvärlden om och om igen alldeles av egen kraft är det tydligen vad förorten behöver mest av allt just nu i form av statligt stöttad kultur?

Under 1980- och 1990-talen arbetade konstnärerna Peter Tucker och Cilla Ericson tillsammans med barn i Alby centrum i Botkyrka med att dekorera grå betongytor. De menade att ungdomarna kände en större samhörighet med och tog bättre hand om området genom att de upplevde det mer som sitt när de hade fått sätta sin prägel på det genom muralmålning.

Det har sannolikt satt sin prägel på kommunen. I Botkyrka är till och med Moderaterna, uppenbart med örat mot marken, för lagliga graffitiprojekt.

Peter Tucker arbetade senare med kulturskolans graffitikurser i Bromma. De stängdes ner av kommunen när nolltoleransen mot graffiti infördes efter valet 2006. Ungdomarna som var intresserade av graffiti hade ingenstans att ta vägen med sitt intresse utan hänvisades till att byta ut det eller börja måla olagligt. För många var klassisk teater sannolikt inte något alternativ till den kultur de uppfattade som sin.

Susanna Birgersson ansluter sig i någon mån till Ulf Nilsons och Johan Hakelius vurm för kolonialismen när hon vill frälsa och civilisera ”vilden”. Ingen av dem har frågat dem som saken gäller. En vit, upplyst medelklass sitter inne med alla svar.

Jag tror tvärtemot Birgersson att om demokratin ska stärkas i förorten via kulturen så måste kulturen i förorten utgå från förortsborna snarare än att pådyvlas dem ovanifrån. Om de sedan väljer Shakespeare före graffiti är det upp till dem och ingen annan. Eller så väljer de ytterligare andra saker som passar de lokala omständigheterna på ett sätt som bara de som bor där vet något om.