The G-word – opponenten har ordet

RECENSION. Håkan Nilsson opponerade på Jacob Kimvalls avhandling The G-Word. Här bjuder han Gatukonst.se läsare på sin analys:
Det finns avhandlingar och så finns det avhandlingar. Det finns de som börjar skriva för att de är nyfikna på ett nytt fält och så finns det de som redan kan ett fält men vill gå djupare. The G-Word tillhör de senare. Jacob Kimvall har erfarenhet som både graffitikonstnär och publicist i ämnet, en historia som sträcker sig nästan 30 år bak i tiden.

Graffiti som diskurs

Håkan Nilsson

Graffiti är som bekant ett omstritt ämne vilket vanligen beskrivs från två, diametralt olika positioner: antingen som konst eller som kriminell verksamhet, antingen som hälsosamt uttryck för ungdomlig glöd eller som nedskräpande vandalism. Jacob Kimvall vill inte tvingas välja sida, utan förstår graffiti som något som formas av bägge dessa diametralt olika ställningar. Det är genom dessa relationer, menar han som det blir fruktbart att studera graffiti.

Här går han i dialog med flera tidigare forskare i ämnet, vilka när det gäller graffiti intressant nog kommer från många olika håll och discipliner, exempelvis kriminologi, statsvetenskap, etnologi, sociologi och konstvetenskap.

En av The G-words stora förtjänster är att den utgår från ett brett spektrum med röster från alla de som av olika anledningar stöter på graffiti; utövare, anhängare, poliser, politiker, journalister, konstinstitutioner, kommersiella företag och lokaltrafiken. Det gör också källmaterialet brokigt, här finns avhandlingar och konstverk, men också filmer, musik, antigraffitipamfletter, tidningsartiklar, policydokument, intervjuer etc. Han tar även med de ”lexikon” över vanliga slanguttryck som ofta finns med i böcker om graffiti. Han har själv en lista på 58 ord, men ger här inga egna tolkningar, utan redovisar hur dessa begrepp definieras i olika böcker.

Graffiti som diskursiv formation reviderad

Graffiti som diskursiv formation. Jacob Kimvall (2014)

Genom att ta in alla dessa perspektiv och källor ser Kimvall två olika sorters motsatser forma sig; dels den mellan subkultur och institution, dels den mellan graffiti som konst och graffiti som vandalism. Här utgår Kimvall från Michel Foucaults diskursbegrepp som det formuleras i L’Archeologie du savoir (1969). Med hjälp av den franska filosofen strävar Kimvall efter att studera hur texter och bilder på likvärdiga plan fungerar som påståenden. Inte i mening av vad som egentligen sades utan i meningen vilken betydelse något fått i ett visst sammanhang.

Kimvall_Jacob_3

Jacob Kimvall. Foto: Eva Dalin/Stockholms universitet

Själva ordet graffiti är inte självklart. Kimvall refererar till en intervju med graffitimålaren Phase 2 som inte gillar begreppet eftersom det inte har kommit från praktiken, utan utifrån. Han föreslår i stället ”aerosol art” för att undvika, som han uttrycker det, ”The G-word”, vilket också har fått ge avhandlingen dess namn. Men som Kimvall konstaterar har begreppet aerosol art inte fått något större fäste och argumenterar för varför han själv fortsätter att använda ”graffiti” om än trevande, eftersom det också är ett begrepp som används av alla sidor och som hela tiden är under omförhandling.

Tracker 1989

 Tracker 1989. Foto: Jacob Kimvall

Från ”toy” till mästare

I ”The G-word” får vi följa Jacob Kimvalls egen resa i graffitivärlden från ”toy” till själv mästare, från schooling till writing och därpå publicist. Kimvall diskuterar sedan utifrån sin egen resa ”karriärvägen” som graffare. Han diskuterar även hur strukturen med tidskrifter, videor och sedan Internet har förändrat kunskap om och utvecklingen av graffiti. Detta omfattande struktur av texter, bilder, tidskrifter websidor om omgärdar själva graffitin gör att Kimvall tillför ytterligare ett steg till schooling och writing, vilket han kallar ”chronicling”. Det är här som den subkulturella självbilden frodas, här görs kopplingen till hip-hop och här frodas idén om en gyllene era, back in the days

Jacob Kimvall berikar diskussion om graffiti som subkultur genom att ge en alternativ bild av utvecklingen från gata till galleri, där varje närmande mot etablissemanget ofta förstås som en nedgång för graffiti. Men under de formativa åren på 70-talet i New York, visar Kimvall, var graffiti ansett som en viktig del av det större konstlivet och att ställa ut var accepterat bland graffitikonstnärerna.

8. IMG_7259 (Crack is Wack) small

Crack is Wack, Keith Haring 1986. Foto: Jacob Kimvall

New York – graffitin och konsten

Graffitins tidiga historia i New York utgör en av avhandlingens tre fallstudier, där de två andra behandlar Berlinmuren och Stockholms nolltolerans. Där gata möter institution och utanförskap möter lag och ordning uppstår ofta paradoxala situationer. Ett sådant exempel finns i Keith Harings verk Crack is Wack från 1986 en målning på en handboll- och basket plan i Harlem, NYC. Målningen målades över, Haring fick böta. Men eftersom uppsåt och budskap var goda, gjorde parkförvaltningen i NYC en halv pudel och bad Haring göra en liknande målning, fast någon annanstans. Konstnären vägrade dock och lyckades driva igenom att han t.o.m. fick göra en målning på bägge sidor om muren. Solskenshistoria, fast ändå inte. Som Kimvall visar beror den positiva utvecklingen dels på Keith Harings position i konstlivet dels på hans etnicitet; en lokal Harlemmålare hade aldrig fått samma bemötande. Just detta fakta gör också Haring svårplacerad inom en ”äkta” graffitikontext, där han snarare förstås som någon som profiterar på de riktiga graffarnas arbete.

Berlinmuren – propaganda för det fria Väst

Med exemplet Berlinmuren visar Jacob Kimvall att graffitin kan fungera som en positiv bild även av myndigheter. En bit av den bemålade muren står t.ex. som ett monument utanför CIAs högkvarter i Langley, USA. Kimvall visar att detta har sina rötter i hur Berlinmuren under kalla kriget beskrev i termer av den ”färgglada västsidan” och den trista grå östsidan. Graffiti har här symboliserat frihet och individualism.

5. Berlin Wall 1986 (Foto Thierry Noir)

Berlin Wall 1986. Foto: Thierry Noir

Stockholm – nolltolerans

I det tredje exemplet är dock graffiti mest förstått som skadegörelse. I det som blev Stockholms nolltolerans beskrevs konstformen genom den sk borken window teorin, vilken formulerades redan 1982 och som då var en av grundpelarna för Rudolf Giulianis ”uppstädning” av New York.

I detta kapitel finns mycket av det vi redan kände till från Jacob Kimvalls skrivande om graffiti, inte minst boken nolltolerans. Även om det är tydligt vad Kimvall tycker om de ansträngningar som gjordes för att få graffiti att klassas som ”klotter” och skadegörelse och att de befogenheter som kom med detta, liksom de många paradoxala situationer där Stockholm stad försöker styra över andra kommuners inställning, så håller han genom hela texten en nyanserad ton där han försöker förstå den andra sidans argument. Det gör också poängen starkare. Det bisarra i att vilja riva en vägg med graffiti som målades innan nolltoleransen blir tydligare när utgångspunkten inte är polemisk.

Track Balans Just Malmö 2013 (IMG_3193)

Track del av målning tillsammans med Balans och Just One. Malmö 2013. Foto: Jacob Kimvall

Graffitin och reklamen kvar att utforska

Med tanke på Kimvalls stora erfarenhet av graffiti är det lite förvånande att avhandlingen inte är mer omfångsrik, Kimvall skulle med all säkerhet kunna skriva en text som både är dubbelt och tre gånger så lång utan att uttömma sina kunskaper om ämnet. Det vittnar om inte annat bibliografin om som upptar 15 sidor. Men omfånget är istället ett resultat av en omsorgsfull redigering och man tvekar aldrig på Kimvalls kunskaper i vare sig djup eller bredd.

Vad jag dock saknar i avhandlingen är ett tydligare resonemang om varför just dessa tre fallstudier har valts. Fallstudierna säger mycket om graffitins betydelse i olika sammanhang; i relation till konstvärlden; utnyttjad som propaganda; utpekad som brottslig. Ett fall där graffitin är mer moraliskt diskutabel, t.ex. när den görs i kommersiella syften för varumärken som Red Bull hade kunnat utgöra en intressant motpol. Men kanske blir detta Fil.Dr. Jacob Kimvalls nästa projekt.

Håkan Nilsson 

Håkan Nilsson är professor i konsthistoria/konstteori, institutionen för konst, Konstfack och docent i konstvetenskap vid Södertörns Högskola.

Foto högst upp:  Escape by Crime, Deza & Crazy Colour of The Denots Crew. This piece was painted circa 1985, in the Berlin Graffiti Hall of Fame, located at the Berlin Wall. Photo by Crime TDC Published with kind permission of the photographer.